Berättelsen om Simon

För prick ett år sen så vaknade jag upp till en blinkande mobil. I den fanns ett sms från den söte killen i kursen jag ansvarat för under veckan. Han undrade om jag skulle följa med ut till kursgården efter helgen.

Först förstod jag ingenting, och sen kom jag ihåg att vi varit ute kvällen innan. Först på kursen, sen på ett fackligt möte, och till sist på en restaurang i stan. Han hade vält vin över mig och jag hade hånglat upp honom i hissen på vägen hem. (Historierna skiljer sig lite, eftersom han hävdar att han hånglade upp mig, men jag är ganska säker på att han har fel.) Under kvällen hade jag sagt att jag skulle hälsa på honom när han gick på en annan kurs ute på Lidingö.

Första gången jag träffade Simon var på ett fackligt möte en månad tidigare. Jag hade kommit med ett förslag angående en aktivitet, och Simon hade direkt käftat emot för att han tyckte att förslaget var ruttet. Det var hans första ord till mig – mothugg. Efter en snabb förklaring så visade sig att han missuppfattat mitt förslag. Och haft fel. Bra första möte.

Några veckor senare skulle jag vara handledare för en kurs, med Simon som deltagare. Det var efter den sista kursdagen som vi var ute efteråt, och som slutade med att jag åkte ut till kursgården på måndagen och träffade honom igen. Vi pratade på Facebook hela helgen och från den måndagen så har vi träffats varenda dag. Först sov han hemma hos mig, sen sov jag hos honom, och till sist bodde vi tillsammans inofficiellt, och plötsligt var alla mina grejer i lägenheten.

Han träffade min mamma en månad efter min kurs. Och så åkte vi till Amsterdam tillsammans. Och de enda gångerna som vi varit ifrån varandra har varit när han varit på kurs över natten – och då har han oftast försökt komma hem på kvällen eller smuggla in mig på kursgården.

Den konstige pojken som bara ville bråka med mig under vårt första möte tillsammans är numera min sambo. Den sötaste killen jag någonsin träffat, som blev min och som jag aldrig tänker släppa – mitt hjärta, min huvudvärk, min stressfaktor, min sötnos, mitt monster, min familj, mitt allt. Den smartaste och roligaste killen som är så otroligt omtänksam och kärleksfull.

Jag är så otroligt glad att jag träffade honom, och så otroligt tacksam för att han finns.

Min Simon. ♥


Simon and I have spent a year together now. One year ago he was still this weird but cute guy I saw during union activities and courses. He was the super blond, ambitious know-it-all at the back of the classroom that I tried to sit next to during lunch but always snuck off before I could find him.

Now we share a home, and pets, and are part of each other’s families, and we get through life’s struggles together, and we have so much fun, almost every day. When I cuddle up next to him after a long night’s work, I feel at peace with the world, even though the world can be so stupid sometimes.

I’m glad we found each other. Life would be a lot less meaningful and interesting if he weren’t a part of it. My monster. ♥


Nu finns det tyvärr inte så många relevanta bilder på mig och Simon tillsammans. Ni får ta det ni får.

1235395_10151674633371158_733319616_n
Första bilden – uppsökeri med LO. Simon fuskade och ringde sin mamma. Och vi hade slagit vad om att den som fick minst samtal skulle få göra lasagne till vinnaren. Fusk-Simon fick göra den åt mig.

1275572_10151735460146158_731512773_o
Vi äter. Ett genomgående tema på våra bilder.

DSC_0453
Bild från Amsterdam på sötgrisen. (Det finns ingen bild på mig alls därifrån.)

DSC_0501
Jul på Liseberg! Första officiella finbilden på oss.

20140717_184259 20140604_232653
Simon och mamma på traktor parad i Säter, och Simon och Lottie ser på film i sängen.

20140714_135130
Vi äter – igen.

IMG_20140621_224917
Från Byggnads kongress i juni.

Vi behöver ta fler, helst smickrande, bilder på oss, helt klart…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *